tankar

Hejhej!
Kom precis hem från skolan. Jag klarade inte av att vara kvar och ända utvägen var att åka hem till min kära säng. Så nu sitter jag här och funderar, ska snart lägga mig och sova en stund men först måste jag tänka egenom lite saker.
Jag är en glad människa. En stolt person med bra självkänsla. Som alla vet så klarar inte folk av det, dom blir antagligen avundsjuka för att deras självförtroende ligger på botten. Men vafan? Nu har det blitt så illa att jag, verkligen bara JAG tror på mig själv. Det är bara jag som förstår att jag är en bra människa. Bara jag som förstår att jag kan sköta skolan och allt det som man annses sköta, och samtidigt ha kul. Skippar jag skolan en dag så spelar det ingen roll, för jag ligger inte efter i nått. Jag jobbar bättre än dem flesta, men det är det ingen som tror.
Folk har stämplat mig som en sån där tuffing som skiter i allt, som skiter i skola jobb familj vänner pengar, ALLT. Jag är ingen hård person, jag börjar gråta så fort jag blir arg. Och hur långt kommer man med det? Om man står och bråkar med någon och istället för att skrika så börjar man gråta? Ne de e ju inte så lyckat... men så är det alltså för mig. Har liksom fått höra att rykten om mig att ja ska slå folk och skit, och jag håller inte på med sånt. Visst hade någon gjort nått riktigt jävligt och jag vart hur jävla förbannad som helst, då tror jag säkert att jag hade kunnat göra personen illa. Men i allmänhet så tycker jag inte ens att det är kul med bråk, det är inget för mig. Och ändå tror människor att jag är en sån person..
Det är sjukt hur vi stämplar folk.
Jag vill klarar av allt, men även jag behöver stöd ibland. Och ni som nu säger att ni finns där, tack det betyder otroligt mycket. Men kan ändå säga att jag vet bäst själv hur det är med mig och min kropp och själ, jag vet vad jag behöver. vem jag behöver. Så visar jag dig att jag behöver dig, snälla hjälp mig då. Då är det något som bara du kan, då hjälper det inte om en kompis håller om mig eller ser till så jag inte tar för mycket. utan då behöver jag dig, din närvaro.

Ja, i alla fall. Jag har ju inte bloggat på et tag. Har änna tappat lusten, allt känns så falskt. Alla fjäskar för varandra eller går bakom ryggen, jag har sett blogg världen och vill inte vara med i den. Men ändå känns det skönt att kunna skriva av sig, att kunna skriva sina tankar eller bara berätta vad som hänt under dagen. Men saken är den att jag tycker det bara är något som dem jag känner har med att göra. Vill inte ha några idioter som bara letar läsare till isn egna blogg som snällt komenterar varje dag fast dem bara gör de för å få egna läsare. Så ja, ni som känner mig och bryr sig om mig, ni får läsa min blogg. Resten har inget här att göra. Ska sätta lås på den, när jag klurat ut hur man gör.

I alla fall, idag har jag som sagt vart i skolan, vi har tema vecka miljö. Vår grupp bygde en sol.. Jag kände efter ett tag att jag inte kunde vara kvar, var så nere och mådde dåligt, ville bara ligga i en säng och mysa. Tyvärr så får man ju inte alltid som man vill så de blev att ja åkte hem till min egna säng och här e jag nu.

Igår var det tydligen ett jävla liv om vart jag var. Mina pengar på mobilen e ju slut så kunde inte höra av mig till någon och sen på natten dog den med. Men jag var i alla fall i kåtan uppe på hersta fjället. Sjuka saker vi får för oss..

Nu ska jag bädda ner mig ännu mer och snart dra på en film. puss så länge

Kommentarer
Postat av: .......

lol, ser folk dig som en tuffing osv? å att det inte stämmer? ja tycker du e rätt känslokall?.....

2010-04-24 @ 15:46:27
Postat av: Anna

det är för att jag tröttnat på din skit som du slänger på mig hela jävla tiden...

2010-04-28 @ 14:14:42
URL: http://annaappanna.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0